Har inte skrivit på ett tag....inte mått bra, så mycket med allt :( ingen sol som lyser på oss...pengarna räcker inte hur mycket jag än vrider och vänder på allt :( jag vet inte vad jag ska göra....storkillen har flyttat hemifrån, han har börjat gymnasie på annan ort (så glad för hans skull, jag är så stolt) men nu har jag 2 hushåll som måste betalas m.m och jag är ensam och får ingen hjälp från pappan....han tycker det räcker med underhållet han ger, men vad är 1275kr, det kostar så mycket mera, tyvärr....men det vill han inte förstå. Ringde fam.rätten ang. detta, men de säger att de inget kan göra, vill han inte lägga mera pengar så vill han inte är svaret jag får från dem....MEN HERRE GUD!!!!! vi har juh gemensam vårdnad, innebär inte det att vi ska hjälpas åt, min ekonomi klarar inte att bekosta allt....VAD FAN SKA JAG GÖRA????  så jävla orättvist det känns på något vis....varför ska allt läggas på mej....pojken måste ju må bra, ska han behöva sluta skolan bara för att jag inte har råd själv, ELLER VAD??? ja gud, jag vet inte vad jag ska ta mej till.....så jävla ledsen i dag....PANDORA...

Jag älskar er så högt....jag kommer aldrig att sluta kämpa för att ni ska få det bra, känna trgghet och lugn...jag är så arg på myndiheter och tingsrätt som inte kan förstå hur illa dom gör er med de beslut dom fattat....inget av det är för barnens bästa, ingenting.....känner mej ofta så maktlös....vill bara skrika rakt ut, SER NI INTE VAD NI GÖR!!!!  allt är och känns så galet....de lyssnar till en manipulerande människa som bara vill ont, men det förstår dom inte....de vill inte se...sanningen....de vet inte vad som sker när dom inte ser, VI vet och hur jag än försöker tala om vad som händer så stänger dom igen sina öron och vänder ryggen till oss.....Allt detta prat om barns bästa, vart finns det någonstans??? jag tror inte på myndigheter längre....man får ingen hjälp när man som mest behöver.....hur ska jag kunna skydda mina barn när de inte hjälper än utan bara stjälper.... jag älskar er så högt mina älskade barn, mamma ger inte upp, aldrg någonsin....

Känner mej helt slut....hur länge ska man orka??? Träffade mina anhöriga häromdagen, hade inte träffat dem på länge (dom bor långt från mej och barnen) dagen efter ringde min mamma, hon lät orolig, hon frågade hur jag mådde....ville inte göra henne mera orolig än vad hon redan var....så jag sa: -de e väll ok....hon berättade att hon blev så chockad när hon såg mej, hon sa att hon såg en blomma som höll på att vissna :( det var inget roligt att höra.....alla jobbiga och tuffa år sätter sina spår och dom sista har varit rena mardrömmen.....ingen kan förstå om den inte varit där själv, det är det som är så jobbigt, människor som inte upplevt det jag upplevt fattar inte, jag klandrar dem inte....sånt som jag och barnen har och får gå igenom är verkligen en mardröm. Varje kväll när jag ligger i min säng ber jag om att få vakna upp till en bättre dag, en bättre värld..... Jag har varit lite nere i några dagar, fick ett mess från mitt ex häromdagen, han tänker fortsätta bråka med mej.....jag får panik, det räcker väll som det är gode gud, får han aldrig nog???? han ska bli sambo med en stackars kvinna som verkligen inte känner honom....hon har sålt av allt för att bo med honom, jag får rysningar, jag vet ju vem han är....jag vet, jag har annat att lägga min energi på, hon är vuxen och får ta sitt ansvar för sitt liv.....stackare bara när hon märker vem denna man egentligen är.....han ska försöka ta den lilla pojken ifrån mej, han är helt galen, jag är så rädd. Lillpojken har börjat göra sånt motstånd när han ska åka till pappa, han vill inte, det uttrycker han tydligt....jag mår så dåligt, jag kan inget göra, mitt ex har varit så duktig på att manipulera myndighetspersoner (alla är kvinnor) han vet hur han ska spela, han använder sin charm, det är så äckligt att se....Han vill egentligen inte alls ha barnen, det är för jobbigt, men han gör detta och använder barnen för att göra mej illa. Nov 07 sa han till mej att om du inte gör som jag säger kommer det bli ett helvete framöver mellan oss, jag trodde han skämtade, men det gjorde han verkligen inte, det ser jag nu....Om ni visste hur mycket jag längtar efter ett lugnt, skönt och lyckligt liv, få bygga upp livet tilsammans med barnen. Men så länge han håller på att bråka är det omöjligt för oss, han bara river, förstör....han har gett sej den på att han ska knäcka mej och han kommer inte ge sej är jag rädd.....Så här blev det bara för att jag lämnade honom, han tänker straffa mej hårt för det.....det är verkligen så sjukt.....

En trött pandora :(

Finns det någon som provat på det här med betalda undersökningar, gärna utländska???? har provat svenska, men de betalar så lite.....

Som man kan söka som ensamstående mamma.....jag har en son som ska börja på gymnasiet på annan ort och jag oroar mej för hur det ska gå ekonomiskt.....

Hoppas på svar!!!!

ja, så var det faktiskt.....helt galet.... Jag är undersköterska och har jobbat i vården snart 15 år....våren 2006 flyttade jag, barnen och mitt ex hit där jag och barnen fortfarande bor kvar.....vi flyttade till en ny stad, långt bort från släkt och vänner. Jag fick ganska snabbt en fast anställning inom vården. Jag fick ett schema med enbart dagtid och inga helger ( sådant är sällsynt i vårt yrket) När jag beslutade mej för att skilja mej från min man (som var dold missbrukare av alkohol och droger) var jag glad över att jag hade ett fast jobb på dagtid och inga helger. Jag och barnen skulle klara oss fint trodde jag.....Det var nu ett av de tunga mardrömmarna körde rätt över mej och barnen....Det skulle ske lite omorganisation på mitt arbete....helt plötsligt hade jag inte mitt bra schema kvar, nu innebar mitt jobb helt plötsligt kvällar och helger och någon dagtid.....Hur skulle jag lösa detta? (samtidigt drogs vårdnadstvisten igång som också blev en mardröms resa)  barnen bodde heltid hos mej (den stora ville bo hos mej och den lilla släppte jag inte till pappa, han va bara lite över 2 år och jag vågade inte låta pappa ta hand om honom pga att jag inte litade på att han skulle kunna ta hand om vår lille son, han kan ju inte ta vara på sej själv....Nå väl, nu behövde jag nattis och helgtillsyn, men jag fick ingen hjälp av kommunen där jag bor med det.....Jag kunde inte lämna mina barn ensamma hemma för att jag skulle jobba kvällar och helger....Jag började må riktigt dålig så jag gick till läkaren och han sjukskrev mej. Jag pratade med min chef om min situation och de försökte hjälpa med att lösa min situation. Jag var orolig och undrade hur jag och barnen skulle klara detta....efter mycket ovilja så ringde jag till socialen, jag ville höra vad de kunde hjälpa mej med i min och barnens situation....där var det natta...nä, det fanns ingen hjälp där att hämta för oss inte......efter ca 1år hade jag, min chef och facket ett möte, min chef hade gjort allt för att hjälpa mej, men det gick inte att lösa på något bra sätt. Jag bad om att få säga upp mej, jag orkade inte allt det här jämsides en tuff vårdnadstvist, min chef ville inte att jag skulle säga upp mej, hon gav mej några dagar till att försöka lösa barntillsynen....det hade verkligen behövts ett mirakel kan jag säga för att lösa denna situation.....jag gick hem, ringde socialen igen, jag sa: om jag inte får någon hjälp måste jag säga upp mej från min fasta anställning och det är väll inte bra för barnen eller mej....till svar fick  jag: nä, det är det ju inte.....men sen blev det inte mera, ingen jävla hjälp....några dagar senare var det ett nytt möte med chef och fack, i min hand hade jag min ansökan om min uppsägning, det gjorde ont, jävligt ont, men vad skulle jag göra......mina barn kunde jag ju inte lämna ensamma....sen kom nästa smäll....trots att min chef skickade intyg om min situation, att jag hade blivit tvingad att säga upp mej till min a-kassa för att slippa karensen fick jag ändå karens....och det skulle ta månader innan jag fick några pengar, 6månader......nu mådde jag verkligen inte bra, stressen var total....kändes som jag stod på kanten av ett stup och vinglade.....som tur äger jag mitt hus, så jag gick till banken och berättade om min situation för min bankman, hon var så gullig och hon hjälpte mej med ett lån så jag kunde betala mina räkningar, matt m.m men då hade det bara gått ett tag från det att jag sagt upp mej, en månad ungefär, jag hade fortfarande 5 månader som jag skulle få vara utan någon inkomst, men det hade jag ju ingen anig om då.....månaderna gick, jag fick börja använda en kredit jag aldrig någonsin behövt använda på ett kort jag hade....men pengarna försvann snabbt därifrån, jag ringde min bankkontakt, nu behövde jag mera pengar, dels till räkningar och mat och sen lösa min dyra kredit. Hon hjälpte mej så gott hon kunde, allt fick jag inte låna, men det hjälpte ett tag......det har nu gått över 2år, min situation är långt från ok...jag försöker jobba när jag kan, letar hysteriskt efter jobb, jag känner mej verkligen desperat.....jag har än så länge klarat mej från kronofogd och betalningsanmärkningar, men jag är så nära att falla ner för branten, infinner sej inte ett mirakel snart så...usch, låt mej och barnen slippa att falla ner där, jag har ju kämpat så hårt.....Det är jag och barnen mot det kalla samhället....VEM KAN HJÄLPA OSS?????