Att prioritera våra barns välmående är att

beakta det viktigaste först...

"jag ska framför allt aldrig använda barnen som slagträn i en konflikt. De förtjänar respekt"

PANDORA

Att leva och vara anhörig till en alkoholist är ingen dans på rosor, snarare en dans på törne. Jag var en förtvivlad maka och mamma, kände mej så ensam...jag var så rädd...

Men efter många år fann jag min hjälp, min räddning i allt det mörka, jag fann en grupp av människor som kallade sej för medberoende till alkoholister, den gruppen heter AL-ANON.

AL-ANON är som AA, men är till för de som lever eller har levt med en alkoholist, är anhöriga till en alkoholist eller är en vän till en alkoholist. Programmet är ANDLIGT och INTE religiöst som man nu kanske kan tro.

Om någon är intresserad av att få veta mer om detta, våga fråga. Om jag kan hjälpa så gör jag det mer än gärna.

Varför jag skriver och berättar om detta är för att många människor aldrig har hört talas om denna grupp. Jag visste själv inte att den fanns, men när min ex-man var på ett behandlingshem kom jag i kontakt med AL-ANON. Mitt första möte tyckte jag var väldigt obekvämt, jag undrade vad det var för jävla sekt jag hade hamnat hos.....men jag löd rådet som beh.hemmet gav mej och det var att ge det 10ggr innan jag beslutade mej för om detta var något för mej, det tog mej 3ggr innan jag började känna att detta var det rätta för mej. Jag är så glad att jag inte struntade i detta program efter 3ggr, jag har fått massor av verktyg att använda mej av...Något som många tror ÄR att man går dit bara för alkolistens skull, MEN så är det inte, man går dit för sin egen skull, man går dit för att själv tillfriskna. Vi kan inte göra alkoholisten frisk, den enda som kan göra sej fri från alkoholen ÄR ALKOHOLISTEN själv, han måste ha viljan själv, annars går det inte. Har han inte viljan så hjälper det inte hur mycket vi ber, tjatar, gråter, skriker eller vad vi nu gör, saken är den att vi bara gör det värre, troligtvis kommer vår kära alkoholist dricka ännu mera, de känner sej intängda i ett hörn.

Något annat vi måste komma ihåg ÄR ATT: om alkoholisten vill missbruka så är det bara så, vi kan inte göra något åt det hur mycket vi än vill. Så ser sanningen ut...

Ta vara på er där ute och kom ihåg, ni är välkommna att fråga om det är något, PANDORA

ja, så var det faktiskt.....helt galet.... Jag är undersköterska och har jobbat i vården snart 15 år....våren 2006 flyttade jag, barnen och mitt ex hit där jag och barnen fortfarande bor kvar.....vi flyttade till en ny stad, långt bort från släkt och vänner. Jag fick ganska snabbt en fast anställning inom vården. Jag fick ett schema med enbart dagtid och inga helger ( sådant är sällsynt i vårt yrket) När jag beslutade mej för att skilja mej från min man (som var dold missbrukare av alkohol och droger) var jag glad över att jag hade ett fast jobb på dagtid och inga helger. Jag och barnen skulle klara oss fint trodde jag.....Det var nu ett av de tunga mardrömmarna körde rätt över mej och barnen....Det skulle ske lite omorganisation på mitt arbete....helt plötsligt hade jag inte mitt bra schema kvar, nu innebar mitt jobb helt plötsligt kvällar och helger och någon dagtid.....Hur skulle jag lösa detta? (samtidigt drogs vårdnadstvisten igång som också blev en mardröms resa)  barnen bodde heltid hos mej (den stora ville bo hos mej och den lilla släppte jag inte till pappa, han va bara lite över 2 år och jag vågade inte låta pappa ta hand om honom pga att jag inte litade på att han skulle kunna ta hand om vår lille son, han kan ju inte ta vara på sej själv....Nå väl, nu behövde jag nattis och helgtillsyn, men jag fick ingen hjälp av kommunen där jag bor med det.....Jag kunde inte lämna mina barn ensamma hemma för att jag skulle jobba kvällar och helger....Jag började må riktigt dålig så jag gick till läkaren och han sjukskrev mej. Jag pratade med min chef om min situation och de försökte hjälpa med att lösa min situation. Jag var orolig och undrade hur jag och barnen skulle klara detta....efter mycket ovilja så ringde jag till socialen, jag ville höra vad de kunde hjälpa mej med i min och barnens situation....där var det natta...nä, det fanns ingen hjälp där att hämta för oss inte......efter ca 1år hade jag, min chef och facket ett möte, min chef hade gjort allt för att hjälpa mej, men det gick inte att lösa på något bra sätt. Jag bad om att få säga upp mej, jag orkade inte allt det här jämsides en tuff vårdnadstvist, min chef ville inte att jag skulle säga upp mej, hon gav mej några dagar till att försöka lösa barntillsynen....det hade verkligen behövts ett mirakel kan jag säga för att lösa denna situation.....jag gick hem, ringde socialen igen, jag sa: om jag inte får någon hjälp måste jag säga upp mej från min fasta anställning och det är väll inte bra för barnen eller mej....till svar fick  jag: nä, det är det ju inte.....men sen blev det inte mera, ingen jävla hjälp....några dagar senare var det ett nytt möte med chef och fack, i min hand hade jag min ansökan om min uppsägning, det gjorde ont, jävligt ont, men vad skulle jag göra......mina barn kunde jag ju inte lämna ensamma....sen kom nästa smäll....trots att min chef skickade intyg om min situation, att jag hade blivit tvingad att säga upp mej till min a-kassa för att slippa karensen fick jag ändå karens....och det skulle ta månader innan jag fick några pengar, 6månader......nu mådde jag verkligen inte bra, stressen var total....kändes som jag stod på kanten av ett stup och vinglade.....som tur äger jag mitt hus, så jag gick till banken och berättade om min situation för min bankman, hon var så gullig och hon hjälpte mej med ett lån så jag kunde betala mina räkningar, matt m.m men då hade det bara gått ett tag från det att jag sagt upp mej, en månad ungefär, jag hade fortfarande 5 månader som jag skulle få vara utan någon inkomst, men det hade jag ju ingen anig om då.....månaderna gick, jag fick börja använda en kredit jag aldrig någonsin behövt använda på ett kort jag hade....men pengarna försvann snabbt därifrån, jag ringde min bankkontakt, nu behövde jag mera pengar, dels till räkningar och mat och sen lösa min dyra kredit. Hon hjälpte mej så gott hon kunde, allt fick jag inte låna, men det hjälpte ett tag......det har nu gått över 2år, min situation är långt från ok...jag försöker jobba när jag kan, letar hysteriskt efter jobb, jag känner mej verkligen desperat.....jag har än så länge klarat mej från kronofogd och betalningsanmärkningar, men jag är så nära att falla ner för branten, infinner sej inte ett mirakel snart så...usch, låt mej och barnen slippa att falla ner där, jag har ju kämpat så hårt.....Det är jag och barnen mot det kalla samhället....VEM KAN HJÄLPA OSS?????

Ja, det heter ju så vackert....men hur är det i verkligheten...Jag vet, för jag har fått erfara detta...Jag har legat i vårdnadstvist i över 2 år....kämpandes, gråtandes, slitandes, frustration över att inte kunna hjälpa mina barn att få må bra...inget har varit för barnens bästa i denna mardrömslika tvist....ingen förståelse, ingen stöttning.....vart fan e hjälpen när man behöver den som mest????? det finns ingen, jo, för den som ljuger och inte är sann, DEN FÅR... så har det varit i mitt fall och säkert finns det många som känner igen det.....Min ex man, barnens far, en missbrukare (syntes inte utanpå, hade jobb, ingen "lodis") såååå duktig på att manipulera vem som helst, han charmade in sig hos tanterna på familjerätten, så en av dem var vittne åt honom i vår sista rättegång.....HA!!! de som ska representera barnen. Gjorde dom det? svar NEJ! inte ett dugg...barnen och jag hade inte en chans att vinna, tala om frustrerande. Storkillen som är 16år har ingen myndighetsperson lyssnat på, inte ett jäkla dugg. Han vill inte träffa sin pappa, han vill heller inte att pappa har vårdnaden (för att pappa har svikit honom så många ggr. för att hans pappa har varit så psykiskt elak mot honom) lillpojken som nyss fyllt 6 år har inga myndihetspersoner heller lyssnat på, visst han är liten, men han har börjat göra motstånd när han ska till pappa (jag blir så orolig, jag har ingen chans att kunna beskydda honom när han är hos pappa) han har börjat gå i sömnen, som han aldrig förr har gjort, han springer runt, gråter och roppar efter mej, så förtvivlad är han... mitt lilla barn, hur ska jag kunna hjälpa när myndigheter inte vill se, förstå och fatta att detta skadar barnen......jag har inget förtroende för dessa mydighetspersoner.....usch, jag blir så arg och ledsen så nu måste jag sluta och skriva för en stund.....nästa inlägg jag kommer fortsätta med är: hur jag tvingades att säga upp min fasta tjänst pga. att dessa satans myndighetspersoner inte kunde hjälpa mej och barnen.....

Ta vara på er där ute och se till att kämpa för barnens rätt att få leva ett harmoniskt och drägligt liv.....i trygghet och säkerhet....PANDORA..