ja, så var det faktiskt.....helt galet.... Jag är undersköterska och har jobbat i vården snart 15 år....våren 2006 flyttade jag, barnen och mitt ex hit där jag och barnen fortfarande bor kvar.....vi flyttade till en ny stad, långt bort från släkt och vänner. Jag fick ganska snabbt en fast anställning inom vården. Jag fick ett schema med enbart dagtid och inga helger ( sådant är sällsynt i vårt yrket) När jag beslutade mej för att skilja mej från min man (som var dold missbrukare av alkohol och droger) var jag glad över att jag hade ett fast jobb på dagtid och inga helger. Jag och barnen skulle klara oss fint trodde jag.....Det var nu ett av de tunga mardrömmarna körde rätt över mej och barnen....Det skulle ske lite omorganisation på mitt arbete....helt plötsligt hade jag inte mitt bra schema kvar, nu innebar mitt jobb helt plötsligt kvällar och helger och någon dagtid.....Hur skulle jag lösa detta? (samtidigt drogs vårdnadstvisten igång som också blev en mardröms resa)  barnen bodde heltid hos mej (den stora ville bo hos mej och den lilla släppte jag inte till pappa, han va bara lite över 2 år och jag vågade inte låta pappa ta hand om honom pga att jag inte litade på att han skulle kunna ta hand om vår lille son, han kan ju inte ta vara på sej själv....Nå väl, nu behövde jag nattis och helgtillsyn, men jag fick ingen hjälp av kommunen där jag bor med det.....Jag kunde inte lämna mina barn ensamma hemma för att jag skulle jobba kvällar och helger....Jag började må riktigt dålig så jag gick till läkaren och han sjukskrev mej. Jag pratade med min chef om min situation och de försökte hjälpa med att lösa min situation. Jag var orolig och undrade hur jag och barnen skulle klara detta....efter mycket ovilja så ringde jag till socialen, jag ville höra vad de kunde hjälpa mej med i min och barnens situation....där var det natta...nä, det fanns ingen hjälp där att hämta för oss inte......efter ca 1år hade jag, min chef och facket ett möte, min chef hade gjort allt för att hjälpa mej, men det gick inte att lösa på något bra sätt. Jag bad om att få säga upp mej, jag orkade inte allt det här jämsides en tuff vårdnadstvist, min chef ville inte att jag skulle säga upp mej, hon gav mej några dagar till att försöka lösa barntillsynen....det hade verkligen behövts ett mirakel kan jag säga för att lösa denna situation.....jag gick hem, ringde socialen igen, jag sa: om jag inte får någon hjälp måste jag säga upp mej från min fasta anställning och det är väll inte bra för barnen eller mej....till svar fick  jag: nä, det är det ju inte.....men sen blev det inte mera, ingen jävla hjälp....några dagar senare var det ett nytt möte med chef och fack, i min hand hade jag min ansökan om min uppsägning, det gjorde ont, jävligt ont, men vad skulle jag göra......mina barn kunde jag ju inte lämna ensamma....sen kom nästa smäll....trots att min chef skickade intyg om min situation, att jag hade blivit tvingad att säga upp mej till min a-kassa för att slippa karensen fick jag ändå karens....och det skulle ta månader innan jag fick några pengar, 6månader......nu mådde jag verkligen inte bra, stressen var total....kändes som jag stod på kanten av ett stup och vinglade.....som tur äger jag mitt hus, så jag gick till banken och berättade om min situation för min bankman, hon var så gullig och hon hjälpte mej med ett lån så jag kunde betala mina räkningar, matt m.m men då hade det bara gått ett tag från det att jag sagt upp mej, en månad ungefär, jag hade fortfarande 5 månader som jag skulle få vara utan någon inkomst, men det hade jag ju ingen anig om då.....månaderna gick, jag fick börja använda en kredit jag aldrig någonsin behövt använda på ett kort jag hade....men pengarna försvann snabbt därifrån, jag ringde min bankkontakt, nu behövde jag mera pengar, dels till räkningar och mat och sen lösa min dyra kredit. Hon hjälpte mej så gott hon kunde, allt fick jag inte låna, men det hjälpte ett tag......det har nu gått över 2år, min situation är långt från ok...jag försöker jobba när jag kan, letar hysteriskt efter jobb, jag känner mej verkligen desperat.....jag har än så länge klarat mej från kronofogd och betalningsanmärkningar, men jag är så nära att falla ner för branten, infinner sej inte ett mirakel snart så...usch, låt mej och barnen slippa att falla ner där, jag har ju kämpat så hårt.....Det är jag och barnen mot det kalla samhället....VEM KAN HJÄLPA OSS?????

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte skrivit på ett tag....inte mått bra, så mycket med allt :( ingen sol som lyser på oss...pengarna räcker inte hur mycket jag än vrider och vänder på allt :( jag vet inte vad jag ska göra....storkillen har flyttat hemifrån, han har börjat gymn...

Jag älskar er så högt....jag kommer aldrig att sluta kämpa för att ni ska få det bra, känna trgghet och lugn...jag är så arg på myndiheter och tingsrätt som inte kan förstå hur illa dom gör er med de beslut dom fattat....inget av det är för barnens b...

Känner mej helt slut....hur länge ska man orka??? Träffade mina anhöriga häromdagen, hade inte träffat dem på länge (dom bor långt från mej och barnen) dagen efter ringde min mamma, hon lät orolig, hon frågade hur jag mådde....ville inte göra henne m...

Finns det någon som provat på det här med betalda undersökningar, gärna utländska???? har provat svenska, men de betalar så lite..... ...

Som man kan söka som ensamstående mamma.....jag har en son som ska börja på gymnasiet på annan ort och jag oroar mej för hur det ska gå ekonomiskt.....   Hoppas på svar!!!!   ...